Elin Hellgren

Att leva med reumatism

elin hellgren header.png
  • Elin Hellgren

Hej på er!


Hoppas ni haft en bra start på veckan. Jag har inte riktigt haft den bästa starten. Men igår var det lite bättre. Äntligen, för de senaste dagarna har jag mått riktigt dåligt. Jag har haft extrem huvudvärk och illamående de senaste dagarna som jag är väldigt säker på hör ihop med nedtrappning av min smärtmedicin. Det måste vara abstinensen som har kommit med stormsteg. Men igår började det äntligen kännas lite bättre. Tack och lov! För att ha så ont i huvudet och må så illa flera dagar på rad utan uppehåll, det kan jag lova inte alls är roligt. Så jag har i princip loggat ut från omvärlden lite kan man säga dem senaste dagarna.

Annars i måndags skulle jag också ha varit och fått Qutenzabehandlingen på smärt. Få det där extremt starka chiliplåstret som man får ha på sig under en viss tid på sjukhuset över det området man har ont. Jag har ju gjort den behandlingen för många år sedan, men då gav den inte direkt något resultat.

Men den här gången kände jag mig inte riktigt taggad på att testa det igen. Jag är lite för rädd för att det ska bli brännskador eller liknande, eftersom min hud är så skör och man kan få det pga att det är så pass starkt. Det skulle vara ca 10 gånger så starkt som polisernas pepparspray är. Sen är min hud mycket skörare nu än vad den var för några år sedan då jag gjorde det där sist. Mycket pga kortisonet. Därför vill jag inte riskera att få brännskador så det i sin tur ska göra så jag inte kan gå på bassängträningen när den har kommit igång igen efter nyår. Det känns på något sett viktigare för tillfället, och därför valde jag att avvakta lite med Qutenzabehandlingen. Sen får jag se länge fram hur jag känner kring det då.

Igår var jag även till Hälsocentralen för att ta bort stygnen sen jag var på Hudmottagningen och tog bort två födelsemärken. Besöket gick väldigt snabbt och smidigt. Jag var nog klar på 15 min, så hon var som sagt snabb hon distriktssköterskan jag fick träffa. Jag hade 10 stygn på låret och 7 st bak på ryggen som skulle bort. Det på ryggen hade läkt ihop fint, men det på låret ville dela sig på några ställen efter att stygnen togs bort. Så där satte hon ditt nya stripes och plåster för att hålla ihop det. Hon gjorde det på ryggen med för säkerhets skull, eftersom jag är så skör i huden pga bl.a. kortisonet. Så jag hoppas det hinner läka tills det är dags för bassänträningen igen under v.2. Annars får jag bara vänta lite längre, men det vore skönt om de i alla fall ville läka ihop fint.

Idag ska jag till sjukhuset för att träffa arbetsterapeuten. Jag ska få hjälp med en skena för handen att ha när jag tränar i bassängen. Så det blir bra. Hoppas ni får en fin dag, KRAM!

  • Elin Hellgren

Hej på er!


Jag hoppas det är bra med er och att ni har haft en bra julvecka. Själv tycker jag julen ändå har varit helt okej. Visst hade man önskat att man kunde ha kunnat fira den som man brukar ha gjort. Om jag tänker med att träffa släkten som man brukar osv. Men eftersom det har varit som det har varit med både restriktionerna och allt kring corona så får man bara försöka göra det bästa av det. Man får försöka tänka att det är för att vi ska kunna fira jul igen allihopa som man får göra det här, och inte att det ska bli sista julen för någon. Det låter ju hårt, men rent krasst så är det ju lite så. Jag hoppas ni i alla fall har kunnat haft en sån bra jul som ni bara har kunnat trots allt!

Min jul bestod av Anna, mamma, pappa, farmor och farfar. Sen var även Frida (assistent och vän) med under julaftonsdagen. Annars har jag varit med mamma och pappa nu i två dagar också. Men det har varit mysigt, även om jag verkligen inte har mått särskilt bra. Jag har haft världens huvudvärk och var liggandes större delen av gårdagen, samt att det har hängt kvar hela dagen idag med. Så jag hoppas verkligen det vill släppa lite snart!

Sen har jag även mått väldigt illa dem senaste dagarna. Men jag tror både illamåendet och huvudvärken till största del beror på abstinens av nedtrappning av mediciner. Jag gjorde en rätt rejäl nedtrappning här för snart en vecka sedan. Så jag tror mycket beror på det, och då får jag tyvärr må rätt tjyvens pga det. Något som inte alls är roligt och väldigt tråkigt och påfrestande. Jag hoppas bara det släpper helt snart, men då är det väl dags att prova göra nästa nedtrappning tänker jag. Om det funkar för värken vill säga.

Annars har det inte hänt så mycket för mig under den här veckan. Den har varit extremt lugn och lång. Jag har bara varit hemmavid. Men det har varit rätt skönt att inte ha haft en massa måsten och saker inbokade. Speciellt när jag inte har mått nå bra heller, för då orkar man verkligen inte göra något.

Det enda jag gjort var väl idag då jag var lite akut iväg till apoteket för att hämta ut alvedon som jag har haft slut på i två dagar. Men som tur var kunde jag få låna några av mamma och pappa som hade hemma tills jag kunde åka iväg och hämta ut själv. Men idag åkte jag i alla fall iväg och fixade det på Apoteket, samt att jag passade på att hämta ut några fler mediciner som också var i princip slut. Så det var skönt att få det gjort.

Sen idag (söndag) har jag lagat både lunch och middag, duschat, lyssnat på lite ljudbok, kikat lite på YouTube, städat lite och bakat fröbröd. Inte jättemycket, men lite i alla fall. Så har väl min vecka i stora drag sett ut. Jag hoppas som sagt er har varit så bra det gått, också hörs vi snart igen. KRAM!

  • Elin Hellgren

För en vecka sedan var jag till min reumatolog igen. Jag fick ytterligare en kortisonspruta i armbågen, fast jag redan två veckor innan det hade varit där och sprutat den. Nu är jag inne på prick en vecka efter att jag fick den, och det känns fortfarande inte helt bra. Så jag vet inte vad det riktigt ska betyda. Men jag antar att det för tillfället inte är så mycket mer att göra än att "vänta och se".


Efter besöket då i fredags kändes det lite som att musten gick ur mig. Jag är så extremt trött på allt vad heter smärtor, operationer, frasen "vänta och se" osv. Framförallt när det nu gäller min högra hand och arm dessutom. Jag är så trött på att ha ont, vara begränsad och inte riktigt veta vad jag har att vänta mig här framöver. Högerhanden är också en sån stor del i allt jag gör. Jag tänker t.ex. bara det här med att vara kreativ, göra det jag tycker är roligt. Eftersom jag för tillfället knappt kan köra rullstolen själv pga just handen och armbågen.

"Vänta och se"

För det gör mig väldigt frustrerad i och med att jag blir begränsad ytterligare ett snäpp till än "mitt vanliga", om ni förstår vad jag menar?


Sen känns det inte alls roligt att hamna på det här "handen/armen" kapitlet igen. Jag vill inte tillbaka dit igen. Dit jag var förut, för det var inte roligt. Sen tycker jag det är jobbigt när jag som nu bara går och väntar på vidare information och undersökningar/läkarbesök. Väntar på svar kring vad som har hänt och hur jag ska få det bättre. Det är just den här ovissheten och att inte riktigt veta vad man ska förhålla sig till, eller ställa in sig på som jag tycker kan vara riktigt jobbig.


Sen verkar jag inte komma ifrån det här med att det hela tiden vill tillkomma nya saker. Jag tror aldrig jag har varit med om att det har varit såhär mycket, i den här omfattningen som det har varit nu senaste månaderna. Eller egentligen framförallt under den här hösten. I hela mitt liv har det alltid varit "för mycket", samt att det alltid har varit någonting som vi har behövt hantera och handskas med. Men på det här viset, det känns nästan inte mänskligt längre. Men någon gång måste det väl vända för mig med? Jag försöker tänka så i alla fall, även om det också kan vara lättare sagt än gjort många gånger.

Det har hela tiden känts som att det inträffar nya saker, eller det är rättare sagt fakta. Så är det, och det skrämmer mig lite. För grejen är den att jag då inte vet vad som kommer komma härnäst. Det är extremt jobbigt när man i vanliga fall gillar att ha kontroll och vara förberedd. Men i det här fallet så går det inte. För i just det här är det mer bara att hänga med och ta en dag i taget, samt göra det bästa av situationen.

Men det gör också att det känns som att jag har mindre och mindre kontroll över mig själv. Det är svårt att förklara, men det blir lite som att man också får mindre kontroll över sitt liv på ett sett, eftersom jag rätt som det är kanske måste ändra allt och följa det kroppen säger och vill. Helt utan förvarning i princip. Och visst är det också något jag har fått "vant" mig vid att leva kring i den mån som går, men jag ska inte säga att det är lätt. För det är inte alltid jag kommer överens med kroppen gällande det. Men det är inte heller så mycket jag kan göra. Inte i den frågan mer än att försöka "gilla läget" och göra det bästa av det.


Jag vet inte om några av er känner igen er i det jag skriver? Men tyvärr misstänker jag det.