Elin Hellgren

Att leva med reumatism

Det här inlägget skrevs måndag den 11 augusti 2014.


Du kan läsa den första delen här, och den andra delen här av "Femte fotoperationen". I den här delen kommer du få läsa om några av dem dagarna som var lite mer annorlunda under min vistelse på sjukhuset. Tre veckor efter operationen var det dags att ta bort stygnen och få nytt gips. Då hade jag varit i Gävle lite mer än en vecka. Det gick bättre än förväntat att ta bort stygnen, men självklart var det inte roligt. Jag har ett ärr på varje sida om framfoten, alltså två ärr och det på insidan är lite längre. Sammanlagt hade jag 11 stygn. Stygnen på utsidan gjorde mest ont att ta bort, men det berodde nog på att jag är känsligare på huden där pga nerverna. Du kan läsa mer om det gipsbytet och borttagning av stygnen här.

En av dagarna var det storstädning på sjukhuset. Alla patienter skulle ut ifrån sina salar samt alla grejer man hade, för rummet skulle städas från golv till tak. Det hade jag aldrig varit med om tidigare, bara att dem storstädar mellan varje patient som läggs in. Men undertiden rummet städades fick vi ligga i korridoren, så det var bra rörigt där på avdelningen ett tag. Speciellt innan man hade fått ordning på sina saker igen. För vi fick ju packa ner och ta ut precis alla saker, och jag hade ju samlat på mig en del grejer undertiden jag legat inne. Men det gick bra. Det är bra att dem gör så ibland.

Ju fler dagar som gick, desto mer värk fick jag i mitt högra knä, armbåge och en av tårna på den gipsade foten. Men knät var allra värst och hade svullnat upp. Det tyckte min sjukgymnast som jag går till för de reumatiska också. Jag mailade henne en morgon när jag låg inne, för att se om hon hade tid att komma förbi och det hade hon. Hon tyckte samma sak som mig att främst högerknät var svullet och behövde kollas. Så hon ringde till sköterskorna på reumatologen och sa som det var, och att jag behövde en tid till min läkare. Då hade jag sådan tur att jag fick komma redan dagen efter strax före tio. Men just den morgonen hände det mycket. Innan frukosten började en av kanylerna göra mer och mer ont. Men efter jag hade ätit upp frukosten såg jag att jag var röd och irriterad där kanylens nål eller plastslang går in i blodkärlet. Då bad jag en sköterska kolla på det, och när jag då lyfte på armen var jag alldeles svullen på överarmen (huden var alldeles spänd) och huden var vit över det området. Då tog sköterskan bort kanylen på en gång och satte dit en ny i andra armen. Troligen hade kärlet spruckit eller så hade någonting hänt så medicinen jag fick i droppet hamnade utanför kärlet lokalt under huden. Självklart var det den mest kärlretande medicinen också som det hände med. Sen strax därefter fick jag åka till reumatologen. Vi pratade om hur det var och allt som hänt, samt att han kollade på dem leder jag hade besvär och ont i. Jag fick fyra kortisonsprutor och knät var ett av ställena. Du kan läsa mer om den här händelserika förmiddagen här.

Undertiden jag låg här i Gävle på sjukhuset var jag nog med om att det byttes patienter 4-5 gånger i salen jag låg i. Det kom folk och det gick hem folk, både planerade men mest akuta fall. Jag låg i en sal med plats för fyra sängar, och överlag var det mest gamla patienter. Men jag måste bara säga att all personal både på Falu lasarett och Gävle sjukhus var väldigt snälla och trevliga emot mig. Alla gjorde sitt bästa för att jag skulle må så bra som möjligt och jag tror inte dem hade kunnat göra på något annat vis. Jag hade bara otur att det blev som det blev med nervvärken. Sen var det tråkigt att den här sjukhusvistelsen blev såhär pass lång som nästan 6 veckor på två olika sjukhus. Det hade nog ingen kunnat förutspått från början innan operationen, det var bara otur att mina nerver i foten inte ville sammarbeta. Men nu är den sjukhustiden i alla fall över och det är väldigt skönt.

  • Elin Hellgren

Det här inlägget skrevs onsdag den 26 juni 2014.


Inatt fick jag sova ytterligare lite längre utan att vakna, ända till lite före halv 6. Det var jätte skönt. Sen somnade jag om och sov en liten stund till efter att jag hade fått smärtstillande. Jag fick veta igår på eftermiddagen att jag hade fått en tid kl.9.40 till reumatologen för att träffa min läkare. Jag hade en väldig tur att han hade en ledig tid redan idag (alltså dagen efter), eftersom min sjukgymnast kollade på det igår.


Men i alla fall innan jag skulle till reumatologen så skulle jag äta frukost (jag hann äta upp den innan jag skulle iväg). Redan då kände jag att kanylen i armvecket började göra mer och mer ont, och jag var röd och irriterad precis där nålen (eller plastslangen) går in i blodkärlet. Då bad jag en sköterska kolla på det eftersom det gjorde bara mer och mer ont. När jag då lyfte på armen var den alldeles svullen (spänd i huden) och huden var vitare i ett stort område (är det fortfarande).

Då tog sköterskan bort kanylen direkt, och satte dit en ny (igen) i andra armen. Troligen hade kärlet spruckit eller någonting så medicinen jag fick i droppet hade kommit ut lokalt under huden, istället för i blodkärlet. Självklart var det den medicinen som är mest kärlretande också, så jag är jätte öm och har ont i det området.


Strax därefter gjorde jag mig i ordning lite snabbt och fick åka ner till reumatologen i min säng, eftersom jag inte klarar av att sitta uppe någon lång stund. Där fick jag träffa min läkare. Vi pratade en del om allt som hänt och hur det är, samt att han kollade på dem lederna jag har ont i. Jag fick fyra kortisonsprutor. En i tån (den bredvid stortån), två i knät och en i armbågen. Allt på höger sida. Knät behövdes verkligen sprutas, för det var alldeles svullet. Annars i vanliga fall brukar inte jag bli så svullen.

Det här inlägget är skrevs måndag den 23 juni 2014.

Idag på förmiddagen hände det ganska många saker. Förutom att ronden och dem från smärtcenter (tror det heter så) kom förbi (berättar mer om det i nästa inlägg) så har jag både fått byta båda mina kanyler, tagit bort stygnen på foten och fått nytt gips.


Jag var ganska nervös inför att ta bort stygnen eftersom jag haft och har så ont i foten/nerverna. Redan innan den här operationen på högra foten (som jag opererade nu), har jag haft "nervproblem". Jag har känselbortfall under hela fotsulan och lite uppe på utsidan av foten (svårt att förklara), samt en punkt på insidan av foten. På utsidan av foten, man kan tänka sig som en tårtbit från de två yttersta tårna (lilltån och den bredvid) utåt och en bit ner, så är jag väldigt känslig på huden. Man kan knappt ta på huden där. Det blir precis som att det blixtrar till och strålar ut över foten och gör jätte ont när man bara nuddar där med t.ex. fingrarna.


Men det jag var så nervös över var att det är/var ungefär precis där dem har opererat och satt stygnen. Men sköterskan tog det jätte lugnt och försiktigt när hon tog bort gipset och stygnen, så det gick bra. Vi vila lite eftersom vi höll på också när det blev jobbigt.


Jag hade sammanlagt 11 stygn. Det såg i alla fall jätte fint ut och nu har jag ett nytt gips igen. Jag var inte lika blå heller som jag trodde att jag skulle vara efter operationen, så det var skönt.

Lite blå och så, men det ser ändå fint ut.

Nya gipset fick bli vitt med svart strumpa under. Det har jag aldrig haft tidigare.

Prenumerera gärna här!
  • Grå RSS Ikon
  • Tick tack
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Pinterest Icon
  • Grey Instagram Icon
Instagram: @elinnhellgren

© 2023 by Elin Hellgren​