• Elin Hellgren

Femte fotoperationen - Del 2 Gävle

Det här inlägget skrevs tisdag den 22 juli 2014.


Du kan läsa den första delen av "Femte fotoperationen"här.


Efter att ha legat på Falu lasarett (där jag opererades) i 11 dagar kom jag till Gävle sjukhus på ortopedmottagningen. Vi kom dit kring tiotiden på förmiddagen med sjuktransport (taxi med bår) fredag den 13 juni. Jag fick vänta lite innan jag fick komma in på mitt rum, men undertiden fick jag ligga i en säng ute i korridoren och vänta också fick vi lite fika. En stund senare fick jag komma in på mitt rum i en fyrbäddssal. Då blev jag inskriven och fick träffa sköterskan och en läkare från avdelningen, samt lite senare kom även min smärtläkare (som jag i vanliga fall går hos) som dem hade ringt efter.

Det kändes lite som en lättnad att dem kopplade in min smärtläkare, eftersom han kan sånt om smärtlindring men framförallt känner mig sen tidigare. Sen hade jag sådan tur att han jobbade jour så precis den dagen, och sista dagen före sin semester. Det kan man kalla tur tycker jag, men det behöver man ha ibland. Han förstod på en gång att det var nervvärk jag hade tillsammans med operationsvärken, och det förklarade varför jag fortfarande hade så ont. För morfin hjälper inte speciellt bra på nervvärk. I stort sätt på en gång när han kom ändrade han om hela min medicinering.


När jag kom hit till Gävle tog jag alla mediciner i tablettform. Jag fick senare höra (det var några dagar efter att jag kom till Gävle) att jag hade riktigt höga morfindoser när jag kom. Dem sa att om en stor fullvuxen karl hade fått den dosen direkt som jag hade (jag hade trappat upp till den dosen), då hade han legat i respirator och inte kunnat andas själv.


När jag fick höra det, skrämde det mig lite. För jag var vaken och "klar i skallen" eller hur man ska uttrycka sig. Men det värsta var nästan att det ändå inte hjälpte helt på värken jag hade. Men ingen förstod då i Falun att jag hade nervvärk också, det gjorde inte vi heller. Nu lite senare kan jag känna skillnad på värken, men då när jag kom gjorde allt bara riktigt ont. Så det var tur att min smärtläkare kom på att det berodde på nervvärken också, för då kunde vi börja höja den medicinen jag tar för nervvärken.

När jag var inskriven och klar fick jag två kanyler isatta i armarna, och därefter tre dropp inkopplade som hela tiden stod och gick. Det ena droppet var samma sort som jag fick första dygnet i Falun efter operationen (det dem inte kunde ha på avdelningen) som är ett typ av bedövning/narkosmedel. Till det fick jag ett dropp med vanlig glykosdropp för att späda ut det andra, eftersom det är så kärlretande. Det tredje droppet var morfin som hela tiden puffade in en viss mängd under varje timme. Båda "droppen" satt som i en varsin pump, som skötte sig själv. Vi började även höja min medicin som jag tar för nervvärken (tabletter).


Dem tabletterna höjde vi eftersom som jag låg inlagd, och i och med att tabletterna hjälpte mer och mer, kunde vi börja sänka droppen/pumparna. Men det tog lång tid, för man kunde bara höja tabletterna sakta och lite i taget. Alltså låta det gå någon dag mellan höjningarna. En gång gick det för fort, då fick vi backa och vänta någon dag till innan vi kunde höja tabletterna igen. När det hände blev jag jätte yr och kunde inte sitta upp eller fästa blicken, även om man mer eller mindre blir yr vid höjningarna. Men det ska vara hanterbart.

Dem flesta dagarna såg rätt lika ut på sjukhuset. Det var frukost, lunch, middag och kvällsfika samma tid varje dag. Läkarna gick ronden tillsammans med sköterskan och sjukgymnasten en stund efter frukost. För min del kom smärtsköterskan också förbi varje dag, och hon hade med sig smärtläkaren ungefär varannan eller var tredje dag. Det var dem som skötte min medicinering av medicinerna. Sjukgymnasten kom också förbi varje dag och tränade, förutom på helgen. Jag fick gåträna tillsammans med sjukgymnasten, men det var lite olika om det var på förmiddagen eller eftermiddagen. För min del fick jag också besök av någon bekant på eftermiddagen. Annars på dagarna blev det väldigt mycket vila, och försöka återhämta sig mellan topparna när jag hade mycket värk.

Jag fick byta kanylerna väldigt ofta, och det blev tätare och tätare ju längre tid jag låg inlagd. På slutet var det nästan varje till varannan dag. Jag blev alldeles full av blåmärken på händerna, underarmarna och i armvecken. Kärlen blev också mer och mer ärriga och svårstuckna (retade), och på slutet gav alla kärlen i stort sett upp. Det gick att få in en kanyl i kärlet, men sen när sköterskan skulle spola med koksalt för att se så kärlet fungera sprack det på en gång. Det gick helt enkelt inte, och det var då jag blev tvungen att helt klara mig på tabletter.


Det var som tur på slutet under den tiden som jag låg inne, och jag hade bara det alvedon-liknande droppet kvar. Dem andra droppen hade jag blivit av med. Men det var jobbigt att få bort det sista så tvärt på en gång, för mina andra tabletter för nerverna hade inte riktigt kommit upp i effekt än då. Jag hade det alvedon-liknande droppet för att det ger mycket bättre och snabbare effekt mot värken än tabletterna. Det var tänkt att jag skulle ha det tills jag hade kommit upp i rätt dos med dem andra tabletterna för nerverna, så jag inte skulle ha så ont. Men då blev jag tvärt tvungen att börja med tabletter just för att kärlen var så retade och gav upp.


Om vi hade vetat från början att det skulle ha blivit en sån här lång sjukhusvistelse, och att jag skulle behöva byta kanylerna så ofta och länge som jag fick göra, då hade dem satt in en picc line istället sa dem. För den gör att man inte behöver sticka och byta kanyler i stort sätt hela tiden som jag fick göra.

Innan kärlen hade gett upp (då vi inte fick dit någon mer kanyl, testade åtta gånger) sa smärtläkaren att jag troligen skulle bli kvar till veckan därpå. Det frågade jag i början av den veckan. Men när kärlet ändå strejkade och jag inte kunde få någon annan smärtlindring än hemma som t.ex. det jag fick i dropp pga. kärlen; så fick jag äntligen komma hem. Det var fredag den11 juli jag fick komma hem, och sammanlagt allt som allt blev jag liggandes på sjukhus i 40 dagar.


Jag har delat in sammanfattningen av den femte fotoperationens sjukhusvistelsen i tre delar. Jag trodde det skulle bli två men allt fick inte plats, utan att delarna skulle bli alltför långa, så det fick bli tre.

21 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Prenumerera gärna här!
  • Grå RSS Ikon
  • Tick tack
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Pinterest Icon
  • Grey Instagram Icon
Instagram: @elinnhellgren

© 2023 by Elin Hellgren​