• Elin Hellgren

Frågor och svar - Nr.2


SVAR:

Sjukhusvistlesen blev som ni också märkte betydligt längre än vad vi ens hade kunnat tänka oss. Jag blev inlagd den 24 september och utskriven den 27 oktober. Två dagar till och jag hade varit där i 5 veckor räknat torsdag till torsdag. Det som gjorde att jag inte kom hem efter så lång tid och att allt blev så pass utdraget var att vi hade så extremt svårt att få ordning på mina smärtor. Det har varit min ryggvärk och nervsmärtan i högerfoten som har varit absolut jobbigast. Sen har käklederna som också har varit en väldigt stor och jobbig del i det hela den senaste tiden varit lite lugnare. Något som varit väldigt skönt, men det var nog mycket pga att vi höjde upp kortisonet en hel del innan jag blev inlagd som gjorde att dem lugnade sig lite. För om vi inte hade gjort det då när vi gjorde det, då hade jag säkerligen blivit inlagd en vecka tidigare pga den smärtan istället. Det är jag nästan säker på. För den hade jag också gått med sen midsommar ungefär, också hade den snabbt bara byggts på under tidens gång.


Men i och med att jag har "suttit fast" i en smärtpump med smärtlindrande dropp dygnet runt för att försöka få bukt på smärtorna så har jag inte kunnat åka hem. Sen har det varit väldigt mycket fram och tillbaka, och en hel del krångel under sjukhusvistelsens gång som gjort att allt inte har gått som en dans på rosor. Det har hela tiden varit två steg fram och ett steg bak kan man säga. Något som också gjort att det har varit väldigt svårt att veta hur vi ska få bukt på smärtan. För det har som sagt varit mycket krångel under sjukhusvistelsen gång.

För sen har det inte heller varit lätt när vi inte har haft så mycket att gå på, om man tänker kring t.ex. min ryggsmärta och varför jag har så ont i den. Det tillsammans med att den också måste ha triggat igång någonting rejält i foten och nervsmärtan jag har där. För som läget är nu är den så grymt mycket sämre än vad den egentligen ens var innan händelsen som hände här med ryggen. Lika bara om man egentligen tänker innan ”röntgen-insidenten” som hände i slutet av januari.

Men det blir i alla fall väldigt svårt när det inte finns någon direkt förklaring till smärtorna via t.ex. dem olika röntgenundersökningarna som jag har fått göra (datortomografi och magnetkameraundersökning). Inget har synts förutom en kotförskjutning som jag har haft sen många år tillbaka, och då sitter inte den ens i samma område som där jag har ont nu. För jag har mer ont i höjd med där ländryggen går över till bröstryggen. Alltså ungefär lite ovanför navelhöjd.


Men något som också har varit väldigt jobbigt under hela tiden är att jag har känt eller känner så extremt tydligt att någonting är fel i ryggen, men så finns det inga svar på varför. Ovissheten kan ibland nästa äta upp en känns det som. Något som gör att man tillslut börjar ifrågasätta sig själv och nästan tror att man inbillar sig. Fast man vet av sig sen tidigare tillfällen att det nästan 100% av fallen har varit jag som i slutändan ändå är den som har haft "rätt". Även om det ibland har tagit veckor att få svar på varför man mår eller har ont på ett visst sett eller ställe. Och sen kan kanske ordet "rätt" också vara fel ord att använda sig av, men det brukar nästan alltid förr eller senare komma fram varför jag mår eller känner som jag gör.


Men när man inte har något svar, då gör det nästan hela situationen ännu jobbigare och ännu mer frustrerande. För det blir mer och mer påfrestande psykiskt också. Eftersom det enda jag vill är att få SVAR. Svar på varför jag mår och känner som jag gör, och vad jag kan göra för att det ska bli bättre.

Vi vet t.ex. fortfarande inte varför jag har den smärta jag har i ryggen, varför jag kände det där två knaken och att allt bara blev pannkaka efter det, både med extrem ryggsmärta och en nervsmärta från helvetet.

Ursäkta avstickaren där, och tillbaka till att svara på frågan. Jag fick i alla fall komma hem så fort jag vara ifrånkopplad smärtpumpen. Den som gav mig smärtlindring hela tiden via blodet. För vi höll hela tiden på att försöka öka på min grundmediciniering med tabletter samtidigt som vi sänkte smärtpumpen utefter att tabletterna hjälpte mer och mer. Men det var en himla svår balansgång. Men så höll vi på enda tills vi kunde stänga av smärtpumpen helt och jag kunde bli kopplas ifrån den.

Sen var jag långt ifrån att vara i ett bra skick smärtmässigt när jag blev utskriven. Värken var fortfarande extremt jobbig. Jag var precis på bristningsgränsen. Men det vi sa då var att det enda dem kunde göra på sjukhuset, det kunde jag lika gärna göra hemma och i samråd med min smärtsjuksköterska via telefon. Satt då kunde det nästan vara ett större och bättre val i mitt fall att få åka hem. Få bli lite som distraherad av min vanliga hemmiljö och av familjen. För alla inputs kroppen kan få från alla möjliga olika håll gör att kroppen tar mindre engagemang till att hålla igång smärtan. För då måste den fokusera mer på att ta in allt runtomkring istället. Något som ändå lät logiskt tyckte jag, och helt klart värt ett försök. För det är klart man vill åka hem. Sen vill man såklart att det ska vara hållbart också.


Jag känner att jag måste bli bättre på kortare svar, men det är svårt när det är mycket som spelar in och som påverkar situationen. KRAM!

28 visningar
Prenumerera gärna här!
  • Grå RSS Ikon
  • Tick tack
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Pinterest Icon
  • Grey Instagram Icon
Instagram: @elinnhellgren

© 2023 by Elin Hellgren​