• Elin Hellgren

Tankar efter bettfysiologen

Nu har det gått någon dag sedan besöket hos bettfysiologen. Jag tyckte där och då i onsdags att det kändes väldigt bra, och lite av en lättnad då efter besöket. Så känner jag fortfarande! Det kändes verkligen som att de lyssnade, tog mig på allvar och äntligen fick jag en liten plan om hur vi ska gå vidare för att få det förhoppningsvis bättre. Vilket kändes jätteskönt!


Däremot börjar jag nog bli lite mer och mer skraj nu efter att jag har börjat landa lite i det hela. Det känns nästan lite som att det här är större än vad jag hade kunnat ana eller gissa mig till. Att det är mer omfattande helt enkelt än vad jag trodde, och det skrämmer mig. Speciellt eftersom det här scenariot påminner mig väldigt mycket om när jag fick reda på att mina fötter var så dåliga. Att ända utvägen i stort sett var att steloperera dem båda. Vilket absolut inte har varit en lätt resa efter det.

Så det är nog det som gör att tankarna far omkring åt väldigt olika håll just nu. Men det är nog för att det fortfarande är ganska oklart kring vart vi är. Hur illa är det?, vad behöver göras för att få det bra/bättre?, kan det bli bättre? osv. Det är helt enkelt många frågor som snurrar.


Sen försöker jag att inte ta ut något i förskott. Inte innan jag vet svart på vitt hur det faktiskt ser ut, men det är lättare sagt än gjort. Speciellt med tanke på att det känns som att jag är påväg in i min andra mardröm. För det här är verkligen inte roligt, och ärligt lite läskigt när jag känner hur pass mycket sämre det blir bara från vecka till vecka. Ibland även från dag till dag.

Mycket kopplar jag nog rätt fort tillbaka till hur allt hände med fötterna. Då när jag fick reda på att dem var så dåliga och behövde stelopereras. Det var i princip från ena månaden till den andra, och lite så känns det nu med. För då ena månaden lät det som att "Nej men vi kan ju i alla fall vara lugna i att vi vet att lederna i alla fall inte är trasiga". Till att nästan månad få ett samtal och fråga kring om vi hade kontakt med någon ortoped. Det eftersom mina fötter var så trasiga och behövde stelopereras.


Men jämfört med då så har det nu kanske varit extremt jobbigt under ca 2 månaders tid. Sen nu när jag har funderat lite så tror jag mer och mer att det säkert har pågått under en längre tid som han bettfysiologen också trodde. Han gissade på att det säkert i alla fall har pågått under ca 1-2 års tid.

Sen gissar vi på att det säkert har gjort sig mer hört med tiden. Säkert i samband med att jag trappat ut de starkaste värktabletterna här i slutet av våren/början av sommaren efter vårdskadan på fötterna som hände i slutet av januari.


Så det är säkert inte så konstigt att jag inte har känt någonting om jag har varit rätt rejält smärtlindrad hela våren/början av sommaren. Det kändes inte som en dum teori i alla fall, för det var en av mina assister som kom på det.

Men sen har jag ju en hel del mediciner kvar fortfarande som jag inte har lyckats trappa ur helt än. Än mindre nu med käklederna. Och det är också någonting som gör mig lite skraj eftersom smärtan orkar ta sig igenom det. Mer för varje vecka.


Ja ni märker ju att tankarna snurrar. Men just nu kan jag inte göra så mycket. Det ska i alla fall bli skönt när jag får lite mer svar. Fortsättning följer på även denna resa. KRAM!

22 visningar
Prenumerera gärna här!
  • Grå RSS Ikon
  • Tick tack
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Pinterest Icon
  • Grey Instagram Icon
Instagram: @elinnhellgren

© 2023 by Elin Hellgren​