• Elin Hellgren

Tankar kring situationen

För en vecka sedan var jag till min reumatolog igen. Jag fick ytterligare en kortisonspruta i armbågen, fast jag redan två veckor innan det hade varit där och sprutat den. Nu är jag inne på prick en vecka efter att jag fick den, och det känns fortfarande inte helt bra. Så jag vet inte vad det riktigt ska betyda. Men jag antar att det för tillfället inte är så mycket mer att göra än att "vänta och se".


Efter besöket då i fredags kändes det lite som att musten gick ur mig. Jag är så extremt trött på allt vad heter smärtor, operationer, frasen "vänta och se" osv. Framförallt när det nu gäller min högra hand och arm dessutom. Jag är så trött på att ha ont, vara begränsad och inte riktigt veta vad jag har att vänta mig här framöver. Högerhanden är också en sån stor del i allt jag gör. Jag tänker t.ex. bara det här med att vara kreativ, göra det jag tycker är roligt. Eftersom jag för tillfället knappt kan köra rullstolen själv pga just handen och armbågen.

"Vänta och se"

För det gör mig väldigt frustrerad i och med att jag blir begränsad ytterligare ett snäpp till än "mitt vanliga", om ni förstår vad jag menar?


Sen känns det inte alls roligt att hamna på det här "handen/armen" kapitlet igen. Jag vill inte tillbaka dit igen. Dit jag var förut, för det var inte roligt. Sen tycker jag det är jobbigt när jag som nu bara går och väntar på vidare information och undersökningar/läkarbesök. Väntar på svar kring vad som har hänt och hur jag ska få det bättre. Det är just den här ovissheten och att inte riktigt veta vad man ska förhålla sig till, eller ställa in sig på som jag tycker kan vara riktigt jobbig.


Sen verkar jag inte komma ifrån det här med att det hela tiden vill tillkomma nya saker. Jag tror aldrig jag har varit med om att det har varit såhär mycket, i den här omfattningen som det har varit nu senaste månaderna. Eller egentligen framförallt under den här hösten. I hela mitt liv har det alltid varit "för mycket", samt att det alltid har varit någonting som vi har behövt hantera och handskas med. Men på det här viset, det känns nästan inte mänskligt längre. Men någon gång måste det väl vända för mig med? Jag försöker tänka så i alla fall, även om det också kan vara lättare sagt än gjort många gånger.

Det har hela tiden känts som att det inträffar nya saker, eller det är rättare sagt fakta. Så är det, och det skrämmer mig lite. För grejen är den att jag då inte vet vad som kommer komma härnäst. Det är extremt jobbigt när man i vanliga fall gillar att ha kontroll och vara förberedd. Men i det här fallet så går det inte. För i just det här är det mer bara att hänga med och ta en dag i taget, samt göra det bästa av situationen.

Men det gör också att det känns som att jag har mindre och mindre kontroll över mig själv. Det är svårt att förklara, men det blir lite som att man också får mindre kontroll över sitt liv på ett sett, eftersom jag rätt som det är kanske måste ändra allt och följa det kroppen säger och vill. Helt utan förvarning i princip. Och visst är det också något jag har fått "vant" mig vid att leva kring i den mån som går, men jag ska inte säga att det är lätt. För det är inte alltid jag kommer överens med kroppen gällande det. Men det är inte heller så mycket jag kan göra. Inte i den frågan mer än att försöka "gilla läget" och göra det bästa av det.


Jag vet inte om några av er känner igen er i det jag skriver? Men tyvärr misstänker jag det.

64 visningar0 kommentarer
Prenumerera gärna här!
  • Grå RSS Ikon
  • Tick tack
  • Grey Facebook Icon
  • Grey Pinterest Icon
  • Grey Instagram Icon
Instagram: @elinnhellgren

© 2023 by Elin Hellgren​